Nu börjat allt kännas bättre igen, sambon behöva inte ens vara borta en dag innan jag kände hur jag ville ha det i framtiden. Och jag vill ha honom i mitt liv, så vi ger det en ny chans. Vi har även bestämt oss för att flytta, vilket jag tror kommer bli mycket bättre, närmare till vänner osv.. Så just nu känns allt på topp..'Det kanske är pillrerna som gör att ens tänkande kommer igång så mycket? Har inte en aning, måste även ringa det där samtalet och boka ny tid med läkaren......suck.. vill inte ringa, försöker bara dra ut på det hela tiden. Men imorgon ska jag ringa, kanske.

Imorgon kommer sambon sova hos hans mamma fram tills fredag, och efter det åker jag till min mamma och är där tills på söndag. Anledningen utav detta är att vi måste komma ifrån varandra för att se hur vi vill ha det. För just nu känns allt upp och ner och jag vet inte vad jag känner längre. Det är många tankar som snurrar i huvudet, men detta känns som den bästa lösningen för att ta reda på vad man har för känslor för varandra..

Imorgon måste jag ringa och boka ny tid med en läkare, och den här gången ska jag ha en annan läkare! Men jag vill inte ringa, vill inte träffa en läkare igen, tänk så är hon/han lika känslokall som jag hade sist? Vill verkligen inte vara med om det igen. Blä!

Just nu känns det som mitt och sambons förhållande är på väg mot sitt slut. Just nu känns det inte som om någon utav oss vet vad vi vill, fast vi ska inte ge upp än. Men just nu känns det hopplöst, vi är väl inne i någon svacka och jag hoppas att det snart vänder. Vi har haft många tuffa stunder tillsammans mycket att ta oss igenom fast vi har alltid hållt ihop bra tycker jag. Vi har haft ett väldigt bra förhållande, har alltid pratat med varandra om vad vi tycker och känner. Så i den situationen vi är i just nu känns lite skrämmande.. Kommer vi klara den här motgången? Jag hoppas det.

Imon kommer psykologen hit igen så det ska bli skönt att prata av sig lite. Rensa huvudet på tankar.

-det krävs visst inte mycket för att man ska vara nere på botten igen, båda ungarna har varit jätte gnälliga idag och jag känner mig helt slut i kroppen. Förstår inte att jag kan vara så trött? Igår somnade jag 20,30 och idag har jag sovit lunch med båda ungarna ändå har jag inte krafter kvar känns det som.

& jag och sambon har bråkat och allt känns bara fel. Han har börjat bete sig annorlunda sedan jag började må bättre, och jag förstår inte varför? Känner mig inte lika älskad längre.. Berättade igår för honom hur jag kännde så vi får se vad som händer.

Fuckoff!

Jag börjar äntligen känna att jag är mig själv igen och det känns underbart. Förutom att jag har blivit jätte trött den senaste tiden, kan det beror på tabletterna? Hoppas att det fortsätter att flyta på så här bra som det har gjort de senaste dagarna. Nästa vecka kommer psykologen hit igen och det känns så bra att äntligen få säga något positivt. =) Rock on!

Det är inte konstigt att jag fick en förlossningsdepp, de senaste två åren har det hänt så mycket i mitt liv och krafterna tog helt enkelt slut. Allt började med efter jag blev gravid med min dotter, när jag var i vecka 31 så blev jag inlagd på sjukhus på grund utav prematura sammandragningar. När jag blev inlagd den gången så flög alla tankar genom huvudet, man fattade ingenting. Vad kommer hända, kommer jag inte gå hela graviditeten? Tiden där var tuff och jag hade inte en aning om hur länge till min dotter skulle kunna vara kvar i magen. Men efter att ha försökt gjort allt för att förhindra en förlossning så gick det inte längre att stoppa, så i vecka 33+2 så föddes min dotter. Jag fick aldrig uppleva den mysiga stunden man har med sitt barn efter en förlossning, och det känns hemskt. Alla säger att det är så underbart och det är något jag också skulle vilja uppleva. Vi fick ligga inne på neonatal avdelningen med henne i ca 2 veckor innan vi fick åka hem. Och jag tyckte att allt var så jobbigt, att se sitt barn ligga inne på sjukhus är hemskt, men det jag upplevde som hemskt då tycker jag inte är någonting längre. För den andra graviditeten blev en mardröm!

..Nu vaknar sonen så hinne inte skriva mer just nu...

Det känns helt underbart, jag kan titta på min son och känna glädje, gud vad underbar han är. Men är så rädd att det ska vända igen och bli dåligt, vill verkligen inte det. Tänk så känns det bara bra nu när sambon har varit långledig? På tisdag kanske allt vänder är jag blir själv igen? Det får vi verkligen inte hoppas! Nu ska jag gå och njuta utav mina underbara barn!