I fredags blev det för mycket, båda barnen hade skrikit hela förmiddagen, jag var trött som en zombie som vanligt och kände hur orken va som bort blåst. Efter väldigt mycket gnäll så fick jag äntligen tyst på den äldsta, men den yngste vad båda arg och trött. Så jag försökte med allt för att han skulle somna, men tänder är på G och han hade ont och vägrade ha nappen i munnen. Jag gick ut flera gånger ur rummet för att samla mig för att inte bryta ihop men till slut gick det inte längre. Hjärnan kopplkade bort och helt plötsligt hade jag stoppat i mig en stor över dos. Fick panik när jag inser vad jag hade gjort och smsar min sambo som kommer hem. Efter en stund är ambolans på plats.

Efter det blir jag inlagd på psyk och här är jag nu, fast blir inte kvar här länge till utan om några timmar hämtar sambon upp mig.

Kan inte riktigt förstå hur jag kunde göra det.. Vad tänkte jag på? Ångrar mig så fruktansvärt mycket men tyvärr går det inte få det ogjort..

Idag ringde mamma och gjorde så jag fick en tid hos läkaren idag. Är ju jätte trött konstant och läkaren ville utesluta så att det inte är något annat "fel" på kroppen så fick även ta massa blod prov idag. 6 rör med blod, så får se om de hittar något där. Sedan bytte de medicin och så gav han mig en starkare dos. Jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa, för vissa dagar den senaste tiden har verkligen varit svarta. Har gått runt i min lilla bubbla och tänkt efter vilket det mest smärtfria sättet är att ta livet av sig på, och det är inte normalt! Skulle aldrig kunna överge mina barn men att ens tänka sånna tankar är skrämmande.. Men jag hoppas verkligen att det försvinner nu.

På torsdag ska jag även träffa min nya psykolog igen, hoppas att vi klickar bra och att det kommer kännas rätt. Känns skönt att jag äntligen ska få träffa någon och berätta hur jag mår..

När ska den här jävla tröttheten försvinna! Visst folk i min omgivning tror säkert att jag är pigg och glad men det är inte så svårt att spela en falsk fasad. Tänker väldigt ofta hur jag längtar att timmarna ska gå så jag kan gå lägga mig, får ångest varje söndag för att jag vet att sambon börjar jobba dagen efter. Är så trött på att känna att krafterna snart tar slut. De på vc vill inte hjälpa mig heller utan de vill att jag ska "hålla ut" tills läkarbesöket..  Men jag är rädd att det kommer komma en dag då jag inte längre orka gå upp med barnen på morgonen, för det känns som den dagen är nära nu.. Varje morgon kämpar jag mig upp ur sängen, jag vill igentligen ligga kvar och stanna där hela dagen..

Den här jävla deppresionen börjar även påverka mitt och sambons förhållande. Vet inte hur jag ska handera situationen längre, vill bara ha hjälp men får ju ingen hjälp av vc. Jälva sjukvård!

Nu var det länge sen jag skrev och mycket har hänt..

Vi har nu flyttat och det känns verkligen toppen, trivs mycket bättre här och har det nära till vänner.. Sambon har haft semester och det har varit så skönt att få avlastning här hemma. Men..alltid finns det ett men... Hans semester är nu slut och min enorma trötthet har kommit tillbaka. Känner mig helt matt i hela kroppen och får verkligen kämpa för att orka ta hand om barnen. All energi är slut, så fort sambon kommer hem från jobbet så går jag och lägger mig, orkar ingenting annat.. Och igår hände något som abslout inte får hända, jag råkade somna till i soffan när jag var ensam hemma med barnen och vaknar av att min äldsta dotter skriker i panik. Jag flyger upp och in i köket där hon står vid spisplattan. Hon brände sin hand där, och det är mitt fel för jag somnade! Har sån ångest över det, så nu när jag är hemma med barnen själv vågar jag inte ens sätta mig i soffan längre, för tänk om det händer något liknande igen..

Kände att nu får det vara nog, jag orkar snart inte mer.. Så jag ringde ner till vårdcentralen och berättade hur jag mådde. Men hon jag pratade med tyckte att jag skulle avakta tills jag ska träffa läkaren nästa gång i augusti.. Hur fan tänker dom? Jag klarar inte av situationen längre och vet inte hur jag ska ta mig till..

Humöret går verkligen upp och ner, det är verkligen skit jobbigt.. För några dagar sedan fyllde dottern år och den dagen vill man ju vara glad och lyckig över. Men istället fick jag sån ångest, vad kommer det ifrån?? Jag har inte en aning, mådde verkligen skit dåligt.. Senare på kvällen höll jag på att få panik, blev jätte orolig och hade panik i hela kroppen, när ska detta sluta? Detta kommer och gå, har inte en aning om hur morgondagen blir, blir den bra eller dålig?

Oftast när vi är iväg eller när vi har besök så brukar det kännas bra, det kanske är för att man släpper alla tankarna och fokuserar sig på omgivningen..

Igår ringde även min psykolog jag går till, och puckot berättar att hon slutar nu. Varför har hon inte sagt det tidigare? Har ju gått hos henne genom bvc och än så länge fanns det ingen efterträdare.. Så nu måste jag ringa vårdcentralen och kommer istället få gå hos psykologen där.. Det känns verkligen skit, nu måste jag ringa ännu ett jobbigt samtal, träffa en ny psykolog och berätta hela historien och öppna mig för! Fan! Snart skiter jag i de där jävla pillrerna och skiter fulständigt i de där psykologerna.För allvarligtalat så känns allt helt knäppt. Jag sökte ju hjälp för att min situation med sonen var ohållbar, men nu är det ju bra mellan oss, istället har jag nu fått ångest, oroskänslor och ett humör som går upp och ner!Ett tag mådde jag riktigt dåligt och då hade jag till och med tankar om att ta mitt liv.

Men om någon vecka så flytter vi och då hoppas jag att livet får en ny vändning, en ny start!

Humöret går verkligen upp och ner hela tiden, försöker komma hemmifrån så mycket som möjligt för det är då jag mår som bäst. Blir stressad utav att vara här hemma, det är så mycket som måste göras innan flytten och just nu har jag ingen ork att ta tag i det. När vi är iväg så slipper jag se det, och jag slipper bli stressad. Det blir mycket enklare att koppla av och få tankarna på annat..  Men om en månad så flyttar vi, och både jag och sambon ser detta som en ny start.. :)

Hela dagen har varit ett rent helvette, all min ork är slut. All energi har gått att ge barnen det de behöver. Men sen har jag inte haft någon ork till någonting.. JAg orkar inte må så här, det är skit! Vill ju att allt ska vara bra! All jävla skit jag har gått igenom så förtjänar jag väl ändå att må bra nu?? Men istället snurrar tankarna omkring och ibland känns det som att det vore bättre utan mig! Allt är ändå bara massa problem, vad händer här näst? När kommer nästa livskris? Skulle fan inte förvåna mig om jag skulle få canser eller något också.. Kan inte någon hjälpa mig innan jag når botten..

Idag har jag försökt hitta på så mycket som möjligt för att komma bort från tankarna, så efter lunch åkte jag hem till en vän och på eftermiddagen till min syster. Men nu sitter jag här i sängen igen och snart åker sambon till jobbet, och jag blir ensam med barnen inatt igen.. :( De har även mycket att göra där så han kommer vara tvungen att jobba natten till fredagen också fast han ska vara ledig igentligen.. Men men, det är bara att bita ihop! Får helt enkelt hålla tummarna att natten går bra!

Igår kväll efter sambon hade åkt fick jag ångest igen, fick svårt att andas och kände mig konstig i kroppen. Hoppas att inte det blir någon vana..