I fredags blev det för mycket, båda barnen hade skrikit hela förmiddagen, jag var trött som en zombie som vanligt och kände hur orken va som bort blåst. Efter väldigt mycket gnäll så fick jag äntligen tyst på den äldsta, men den yngste vad båda arg och trött. Så jag försökte med allt för att han skulle somna, men tänder är på G och han hade ont och vägrade ha nappen i munnen. Jag gick ut flera gånger ur rummet för att samla mig för att inte bryta ihop men till slut gick det inte längre. Hjärnan kopplkade bort och helt plötsligt hade jag stoppat i mig en stor över dos. Fick panik när jag inser vad jag hade gjort och smsar min sambo som kommer hem. Efter en stund är ambolans på plats.

Efter det blir jag inlagd på psyk och här är jag nu, fast blir inte kvar här länge till utan om några timmar hämtar sambon upp mig.

Kan inte riktigt förstå hur jag kunde göra det.. Vad tänkte jag på? Ångrar mig så fruktansvärt mycket men tyvärr går det inte få det ogjort..

Idag ringde mamma och gjorde så jag fick en tid hos läkaren idag. Är ju jätte trött konstant och läkaren ville utesluta så att det inte är något annat "fel" på kroppen så fick även ta massa blod prov idag. 6 rör med blod, så får se om de hittar något där. Sedan bytte de medicin och så gav han mig en starkare dos. Jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa, för vissa dagar den senaste tiden har verkligen varit svarta. Har gått runt i min lilla bubbla och tänkt efter vilket det mest smärtfria sättet är att ta livet av sig på, och det är inte normalt! Skulle aldrig kunna överge mina barn men att ens tänka sånna tankar är skrämmande.. Men jag hoppas verkligen att det försvinner nu.

På torsdag ska jag även träffa min nya psykolog igen, hoppas att vi klickar bra och att det kommer kännas rätt. Känns skönt att jag äntligen ska få träffa någon och berätta hur jag mår..

När ska den här jävla tröttheten försvinna! Visst folk i min omgivning tror säkert att jag är pigg och glad men det är inte så svårt att spela en falsk fasad. Tänker väldigt ofta hur jag längtar att timmarna ska gå så jag kan gå lägga mig, får ångest varje söndag för att jag vet att sambon börjar jobba dagen efter. Är så trött på att känna att krafterna snart tar slut. De på vc vill inte hjälpa mig heller utan de vill att jag ska "hålla ut" tills läkarbesöket..  Men jag är rädd att det kommer komma en dag då jag inte längre orka gå upp med barnen på morgonen, för det känns som den dagen är nära nu.. Varje morgon kämpar jag mig upp ur sängen, jag vill igentligen ligga kvar och stanna där hela dagen..

Den här jävla deppresionen börjar även påverka mitt och sambons förhållande. Vet inte hur jag ska handera situationen längre, vill bara ha hjälp men får ju ingen hjälp av vc. Jälva sjukvård!