Det är inte konstigt att jag fick en förlossningsdepp, de senaste två åren har det hänt så mycket i mitt liv och krafterna tog helt enkelt slut. Allt började med efter jag blev gravid med min dotter, när jag var i vecka 31 så blev jag inlagd på sjukhus på grund utav prematura sammandragningar. När jag blev inlagd den gången så flög alla tankar genom huvudet, man fattade ingenting. Vad kommer hända, kommer jag inte gå hela graviditeten? Tiden där var tuff och jag hade inte en aning om hur länge till min dotter skulle kunna vara kvar i magen. Men efter att ha försökt gjort allt för att förhindra en förlossning så gick det inte längre att stoppa, så i vecka 33+2 så föddes min dotter. Jag fick aldrig uppleva den mysiga stunden man har med sitt barn efter en förlossning, och det känns hemskt. Alla säger att det är så underbart och det är något jag också skulle vilja uppleva. Vi fick ligga inne på neonatal avdelningen med henne i ca 2 veckor innan vi fick åka hem. Och jag tyckte att allt var så jobbigt, att se sitt barn ligga inne på sjukhus är hemskt, men det jag upplevde som hemskt då tycker jag inte är någonting längre. För den andra graviditeten blev en mardröm!

..Nu vaknar sonen så hinne inte skriva mer just nu...