Det börjar kännas bättre nu, äntligen. Idag har jag inte kännt samma panik i kroppen som jag tidigare har upplevt vilket känns jätte skönt. Hoppas att den känslan håller sig borta för gott. Fast jag har fortfarande svårt att känna glädje över sonen, men jag är övertygad om att inom en snart framtid kommer jag både känna glädje och kärlek för sonen. Jag hoppas i alla fall på det.