Idag var det tredje gången psykologen kom hit, hon är verkligen kanon. Känns bra att vi klickar med varrandra, vi verkar förstå varandra bra och man känner verkligen att hon förstår mig när jag berättar hur jag känner och mår. Fick en liten läxa utav henne tills nästa gång vi ska ses, och det är att skriva ner minst en bra stund jag har haft med min son under dagen. Alltså ett ögonblick som jag kan gå tillbaka till för att inte se allt i grått hela tiden, för det finns ju faktiskt bra stunder också. Fast det är lätt att glömma bort där man är nere.

Så dagens bästa ögonblick med min son idag var...... Kommer faktiskt inte på någonting, det har varit en skit dag. Så jag börjar med det imorgon istället.

Sen så ville psykologen att jag ska tänka att jag är en bra mamma, vilket är jätte svårt! För just nu känner jag mig inte som en bra mamma. Man kanske ska testa att ställa sig framför speglen varje morgon och säga att man är en bra mamma, tror ni det kan funka?

Jag räknar alltid ner dagar, timmar och minuter..

Jag räknar dagarna tills det blir helg, för då är sambon hemma.

Jag räknar ner timmar och minuter tills hur lång tid det är kvar tills sambon kommer hem från jobbet.

Jag räknar ner hur lång tid det är kvar tills barnen ska gå och lägga sig.

Lördagen är den bästa dagen i hela veckan och söndagen är den värsta. Då vet jag att det snart är en ny vecka och jag kommer bli ensam med min son.

Det är så jag känner, och jag vill verkligen inte känna så här. Blir så jälva arg på mig själv, varför känner jag så här?! Jag känner inte igen mig själv. När dottern var mindre och hon hade sina skrik perioder så tog jag det med ro, det var inga problem alls, jag är en människa med långt tålamod och jag är en sån som vill mina barn det bästa. Så varför känner jag så som jag gör nu? Det är inte jag, och det känns hemskt! Jävla idiotiska jag! Jag förtjänar inte min son, han behöver någon som älskar honom för det gör inte jag. Jag känner mig som en hemsk människa, vem fan älskar inte sitt barn?