För 6 månader sedan föddes mitt andra barn, en son. Han föddes i vecka 33+5 och då hade jag legat inne på sjukhus ända sedan vecka 26+1, resan där var väldigt tuff och när vi äntligen hade kommit hem trode jag att allt bara skulle bli bättre, men så blev det inte. Han fick kolik och skrek väldigt mycket vilket var väldigt jobbigt och påfrestande. Det var många gånger jag kände att jag ville bryta ihop men jag tänkte att allt skulle bli bra när koliken försvann. Men fan så fel jag hade. När han var lite äldre en 3 månader så var koliken som bortblåst. Vid det lagret kände jag fortfarande inte att jag älskade honom, vilket är helt fel. Hur kan man inte älska sitt barn? Tiden gick och varje gång han skrek så fick jag panik i hela kroppen och jag får det än idag. Många onda tankar flyger genom huvudet och jag trode hela tiden att det skulle gå över. Jag hade en aning om att det var en förlossningsdepp men jag var helt övertygad om att det skulle gå över.Men för 2 veckor sedan bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det, jag insåg att det inte kommer gå över, det är något allvarligt fel på mig. Tro mig, att ringa samtalet till kuratorn var jätte svårt, jag bröt ihop i telefonen och fick en tid redan två dagar senare. Efter besöket där blev jag skickad till en läkare som skrev ut antidepressiva, det var mitt första kliv för att bli av med min förlossningdepression. Nu har jag ätit tabltterna i två veckor, och de här veckorna har varit riktigt tuffa, allt har kännts helt hopplöst och om jag innan har kännt mig som en värdelös mamma så är det ingenting om man jämnför hur jag känner nu. De säger att de 2-3 första veckorna är värst och sen efter det så brukar det vända, så jag hoppas verkligen att det gör det snart innan jag knäcker mig själv.

I den här bloggen kommer jag vara anonym, jag kommer skriva om alla mina tankar jag har.. Känner att det måste komma ut på något sätt och det är inte alltid lätt att prata om det. Jag kommer skriva om bland annat mina två barn och deras förtidiga födsel, min förlossningsdepression och mycket. Allt som skrivs här är tankar jag har i huvudet som måste ut.