Hela dagen har varit ett rent helvette, all min ork är slut. All energi har gått att ge barnen det de behöver. Men sen har jag inte haft någon ork till någonting.. JAg orkar inte må så här, det är skit! Vill ju att allt ska vara bra! All jävla skit jag har gått igenom så förtjänar jag väl ändå att må bra nu?? Men istället snurrar tankarna omkring och ibland känns det som att det vore bättre utan mig! Allt är ändå bara massa problem, vad händer här näst? När kommer nästa livskris? Skulle fan inte förvåna mig om jag skulle få canser eller något också.. Kan inte någon hjälpa mig innan jag når botten..

Idag har jag försökt hitta på så mycket som möjligt för att komma bort från tankarna, så efter lunch åkte jag hem till en vän och på eftermiddagen till min syster. Men nu sitter jag här i sängen igen och snart åker sambon till jobbet, och jag blir ensam med barnen inatt igen.. :( De har även mycket att göra där så han kommer vara tvungen att jobba natten till fredagen också fast han ska vara ledig igentligen.. Men men, det är bara att bita ihop! Får helt enkelt hålla tummarna att natten går bra!

Igår kväll efter sambon hade åkt fick jag ångest igen, fick svårt att andas och kände mig konstig i kroppen. Hoppas att inte det blir någon vana..

Den här dagen har varit SKIT rent ut sagt, har varit ensam med barnen nästan hela dagen då sambon har varit iväg på lite viktiga ärenden. Inte nog med det så har barnen gnällt nästan hela tiden. Ett tag satte jag mig ner, tittade och huvudet var helt tomt! Ibland känns det som om jag inte vill längre! Fan rent ut sagt! Varför ska det vara så jävla svårt att vara själv? Det har ju funkar så bra innan.. Blir så arg på mig själv, vill va den jag va förut. Den glada positiva mamman med lånt tålamod och orkade hur mycket som hälst. Men istället är jag lustlös, förvirrad och helt tom.

Hoppas att det vänder snart..Det måste det göra..

Humöret går verkligen upp och ner hela tiden, ena stunden kan allt vara jätte bra och andra stunden så blir kat kaos inom mig. Har även börjat bli så himla irriterad på mig själv vissa stunder, har blivit jätte glömsk och helt virrig i huvudet. Det är så himla frustrerande.. Har heller ingen ork att ta tag i röran här hemma, och jag som brukar älska att städa och ha det fint om mig (eller så fint man nu kan få det när man har två små bar).. Var är min motevation?

Den senaste tiden har mitt humör gått upp och ner, och jag kännde att jag behöva komma bort ett tag. Så jag och sambon och två till åkte ner till Halmstad över en helg. På fredagen kännde jag hur jävla skönt det skulle va att få komma bort från barnen, krafterna var nere på noll. Vi åkte iväg och allt va jätte bra, tills fredag natten. Det blev ett missförstånd mellan mig och sambon och det slutade med bråk. Efter det fick jag panikångest, hade svårt att andas och tankarna snurrade. Tänkte för första gången i mitt liv en väldigt svart tanke, att ta mitt liv. Just då känndes det som om att det va det jag ville. Men som tur var kom sen sambon in och tröstade och vi blev sams igen. Kan inte förstå hur jag kunde tänka de tankarna då jag tycker att självmord är fegt. Funderar på om jag ska ringa min läkare och berätta eller skita i det? :/

Förutom den situationen har det varit kanon, har bara haft lite ångest över att vi åkte ifrån barnen men innerst inne så vet jag att det va det bästa. Jag behöver pauser från vardagslivet just nu för att orka med. Och under hela helgen så har jag saknat mina små älskade barn, och det känns väldigt bra att känna så. De är helt fantastiska och jag är så stolt över dom..

De kommande veckorna kommer bli tuffa, har ju höjt dosen lite nu så då kommer troligtvis biverkinarna tillbaka. Vilket är illamående och att jag kommer må jätte dåligt psykiskt igen.. Usch och blä!

Idag var som sagt läkarbesöket, något jag absolut inte såg fram emot, i väntrummet fick jag sån ångest och började må jätte illa. Fast efter ha pratat en liten stund med läkaren släppte det som tur va. Försökte förklara för honom att jag är trött konstant, men i hans ögon så tror han att det är för att jag är två barns mamma. Men jag vet att det inte är därför jag är trött. Jag sover tillräckligt många timmar, plus så låter sambon mig sova någon timme på dagen efter han har slutat jobbet, ändå är jag helt slut i hela kroppen..Men orkade inte säga ifrån så jag får väl hoppas att det vänder snart med tröttheten..

Han ville även öka mitt intag av antidepp tabletterna, får hoppas att det hjälper. Relationen mellan mig och sonen har blivit mycket bättre, men det är ofta jag känner mig helt utan lust. Det är svårt att förklara, men ofta vill jag bara lägga mig under täcket och stanna där för gott..

Imorgon ska jag på läkarbesök, vill verkligen inte gå dit. Får ångest av tänken, tänk så är den här läkaren lika känslo kall som han jag hade sist? Det ända jag kan göra nu är att hålla tummarna att allt går bra..

Vet inte riktigt vad jag ska säga heller, mina problem med sonen har blivit mycket bättre. Vet inte om det beror på tabletterna eller om det är för att han blivit mycket nöjdare den senaste tiden. För när han ska sova och börja krångla och skriva så försvinner tålamodet väldigt snabbt.. Men annars under dagarna flyter det på bra med honom, och det känns väldigt skönt.

Men det många tankar som snurrar runt i huvudet, känner mig osäker på framtiden men jag kan inte sätta fingret på vad det är. En sak vet jag i alla fall, och jag och sambon alltid kommer att hålla ihop även hur fufft det kan bli igen och det känns tryggt. Tanken är att efter flytten ska jag försöka hitta ett jobb, och just nu känner jag att jag struntar i vad det är för jobb, bara jag får komma hemifrån så är jag nöjd. Skulle till och med tänka mig jobba på en fabrik.. Men tänk så får jag inget jobb, och bli hemma?! Just nu besöver jag komma ifrån mamma ledigheten lite, kanske ska börja plugga lite? Nej som sagt, jag vet inte.. Får se vad som händer..