Jag räknar alltid ner dagar, timmar och minuter..

Jag räknar dagarna tills det blir helg, för då är sambon hemma.

Jag räknar ner timmar och minuter tills hur lång tid det är kvar tills sambon kommer hem från jobbet.

Jag räknar ner hur lång tid det är kvar tills barnen ska gå och lägga sig.

Lördagen är den bästa dagen i hela veckan och söndagen är den värsta. Då vet jag att det snart är en ny vecka och jag kommer bli ensam med min son.

Det är så jag känner, och jag vill verkligen inte känna så här. Blir så jälva arg på mig själv, varför känner jag så här?! Jag känner inte igen mig själv. När dottern var mindre och hon hade sina skrik perioder så tog jag det med ro, det var inga problem alls, jag är en människa med långt tålamod och jag är en sån som vill mina barn det bästa. Så varför känner jag så som jag gör nu? Det är inte jag, och det känns hemskt! Jävla idiotiska jag! Jag förtjänar inte min son, han behöver någon som älskar honom för det gör inte jag. Jag känner mig som en hemsk människa, vem fan älskar inte sitt barn? 

För 6 månader sedan föddes mitt andra barn, en son. Han föddes i vecka 33+5 och då hade jag legat inne på sjukhus ända sedan vecka 26+1, resan där var väldigt tuff och när vi äntligen hade kommit hem trode jag att allt bara skulle bli bättre, men så blev det inte. Han fick kolik och skrek väldigt mycket vilket var väldigt jobbigt och påfrestande. Det var många gånger jag kände att jag ville bryta ihop men jag tänkte att allt skulle bli bra när koliken försvann. Men fan så fel jag hade. När han var lite äldre en 3 månader så var koliken som bortblåst. Vid det lagret kände jag fortfarande inte att jag älskade honom, vilket är helt fel. Hur kan man inte älska sitt barn? Tiden gick och varje gång han skrek så fick jag panik i hela kroppen och jag får det än idag. Många onda tankar flyger genom huvudet och jag trode hela tiden att det skulle gå över. Jag hade en aning om att det var en förlossningsdepp men jag var helt övertygad om att det skulle gå över.Men för 2 veckor sedan bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det, jag insåg att det inte kommer gå över, det är något allvarligt fel på mig. Tro mig, att ringa samtalet till kuratorn var jätte svårt, jag bröt ihop i telefonen och fick en tid redan två dagar senare. Efter besöket där blev jag skickad till en läkare som skrev ut antidepressiva, det var mitt första kliv för att bli av med min förlossningdepression. Nu har jag ätit tabltterna i två veckor, och de här veckorna har varit riktigt tuffa, allt har kännts helt hopplöst och om jag innan har kännt mig som en värdelös mamma så är det ingenting om man jämnför hur jag känner nu. De säger att de 2-3 första veckorna är värst och sen efter det så brukar det vända, så jag hoppas verkligen att det gör det snart innan jag knäcker mig själv.

I den här bloggen kommer jag vara anonym, jag kommer skriva om alla mina tankar jag har.. Känner att det måste komma ut på något sätt och det är inte alltid lätt att prata om det. Jag kommer skriva om bland annat mina två barn och deras förtidiga födsel, min förlossningsdepression och mycket. Allt som skrivs här är tankar jag har i huvudet som måste ut.