Jag räknar alltid ner dagar, timmar och minuter..

Jag räknar dagarna tills det blir helg, för då är sambon hemma.

Jag räknar ner timmar och minuter tills hur lång tid det är kvar tills sambon kommer hem från jobbet.

Jag räknar ner hur lång tid det är kvar tills barnen ska gå och lägga sig.

Lördagen är den bästa dagen i hela veckan och söndagen är den värsta. Då vet jag att det snart är en ny vecka och jag kommer bli ensam med min son.

Det är så jag känner, och jag vill verkligen inte känna så här. Blir så jälva arg på mig själv, varför känner jag så här?! Jag känner inte igen mig själv. När dottern var mindre och hon hade sina skrik perioder så tog jag det med ro, det var inga problem alls, jag är en människa med långt tålamod och jag är en sån som vill mina barn det bästa. Så varför känner jag så som jag gör nu? Det är inte jag, och det känns hemskt! Jävla idiotiska jag! Jag förtjänar inte min son, han behöver någon som älskar honom för det gör inte jag. Jag känner mig som en hemsk människa, vem fan älskar inte sitt barn? 

 

Vanja

16 april 2012 21:00

Känner precis igen mig. När min son var liten så räknade jag minuterna tills min sambo skulle komma hem och kom han inte hem när han skulle (utan 10 minuter senare) blev jag tokig. Jag hade redan väntat en hel dag och dessa 10 minuter var en vidrig oändlighet. Man tror inte att andra upplever samma sak som man själv gjorde. Alla småbarnsföräldrar verkar tycka det är fantastiskt och försökte jag prata med någon i min mammagrupp om att jag tyckte det var jobbigt så tittade dom konstigt på mig. Jag kände inte någon kärlek till min son föräns han var runt ett år.
Jag tror det är lättare att få depression om man har en jobbig graviditet. Då är man ju redan stressad när barnet kommer ut. Jag var av olika orsaker orolig under hela min graviditet och när min son kom ut efter en tre dygns förlossning så ville jag bara att de skulle ta bort honom. Den känslan höll i sig. Han var väldigt gnällig från start och det gjorde inte saken bättre. Han sov inte heller och skrek i timmar innan man fick honom att sova. Jag hade ångest jämt när jag var ensam med honom.
Det blev ju i alla fall bättre och när han var drygt tre år fick han en lillasyster. Jag hade bestämt att nu var jag starkare och det skulle inte bli likadant. Graviditeten var lika jobbig, men förlossningen gick snabbare. Det gick en vecka och sen fick hon kolik. Öh, jobbigt igen och sov gjorde hon inte heller. Nu tog jag i alla fall mig snabbare upp ur skiten. Hon är en fantastisk liten ettåring som har ett hett humör, men är så glad och strålande. Jag älskar henne! Det är jobbigt ibland (eller ganska ofta) fast dom är ju värda all skit man gått igenom, tusen gånger om!

inmyfuckinghead

17 april 2012 18:18

Förstår dig också, kul att du ville dela med dig, känns skönt att veta att man inte är ensam.. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I fredags blev det för mycket, båda barnen hade skrikit hela förmiddagen, jag var trött som en zombie som vanligt och kände hur orken va som bort blåst. Efter väldigt mycket gnäll så fick jag äntligen tyst på den äldsta, men den yngste vad båda arg o...

Idag ringde mamma och gjorde så jag fick en tid hos läkaren idag. Är ju jätte trött konstant och läkaren ville utesluta så att det inte är något annat "fel" på kroppen så fick även ta massa blod prov idag. 6 rör med blod, så får se om de hittar något...

När ska den här jävla tröttheten försvinna! Visst folk i min omgivning tror säkert att jag är pigg och glad men det är inte så svårt att spela en falsk fasad. Tänker väldigt ofta hur jag längtar att timmarna ska gå så jag kan gå lägga mig, får ångest...

Nu var det länge sen jag skrev och mycket har hänt.. Vi har nu flyttat och det känns verkligen toppen, trivs mycket bättre här och har det nära till vänner.. Sambon har haft semester och det har varit så skönt att få avlastning här hemma. Men..allt...

Humöret går verkligen upp och ner, det är verkligen skit jobbigt.. För några dagar sedan fyllde dottern år och den dagen vill man ju vara glad och lyckig över. Men istället fick jag sån ångest, vad kommer det ifrån?? Jag har inte en aning, mådde verk...