För 6 månader sedan föddes mitt andra barn, en son. Han föddes i vecka 33+5 och då hade jag legat inne på sjukhus ända sedan vecka 26+1, resan där var väldigt tuff och när vi äntligen hade kommit hem trode jag att allt bara skulle bli bättre, men så blev det inte. Han fick kolik och skrek väldigt mycket vilket var väldigt jobbigt och påfrestande. Det var många gånger jag kände att jag ville bryta ihop men jag tänkte att allt skulle bli bra när koliken försvann. Men fan så fel jag hade. När han var lite äldre en 3 månader så var koliken som bortblåst. Vid det lagret kände jag fortfarande inte att jag älskade honom, vilket är helt fel. Hur kan man inte älska sitt barn? Tiden gick och varje gång han skrek så fick jag panik i hela kroppen och jag får det än idag. Många onda tankar flyger genom huvudet och jag trode hela tiden att det skulle gå över. Jag hade en aning om att det var en förlossningsdepp men jag var helt övertygad om att det skulle gå över.Men för 2 veckor sedan bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det, jag insåg att det inte kommer gå över, det är något allvarligt fel på mig. Tro mig, att ringa samtalet till kuratorn var jätte svårt, jag bröt ihop i telefonen och fick en tid redan två dagar senare. Efter besöket där blev jag skickad till en läkare som skrev ut antidepressiva, det var mitt första kliv för att bli av med min förlossningdepression. Nu har jag ätit tabltterna i två veckor, och de här veckorna har varit riktigt tuffa, allt har kännts helt hopplöst och om jag innan har kännt mig som en värdelös mamma så är det ingenting om man jämnför hur jag känner nu. De säger att de 2-3 första veckorna är värst och sen efter det så brukar det vända, så jag hoppas verkligen att det gör det snart innan jag knäcker mig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I fredags blev det för mycket, båda barnen hade skrikit hela förmiddagen, jag var trött som en zombie som vanligt och kände hur orken va som bort blåst. Efter väldigt mycket gnäll så fick jag äntligen tyst på den äldsta, men den yngste vad båda arg o...

Idag ringde mamma och gjorde så jag fick en tid hos läkaren idag. Är ju jätte trött konstant och läkaren ville utesluta så att det inte är något annat "fel" på kroppen så fick även ta massa blod prov idag. 6 rör med blod, så får se om de hittar något...

När ska den här jävla tröttheten försvinna! Visst folk i min omgivning tror säkert att jag är pigg och glad men det är inte så svårt att spela en falsk fasad. Tänker väldigt ofta hur jag längtar att timmarna ska gå så jag kan gå lägga mig, får ångest...

Nu var det länge sen jag skrev och mycket har hänt.. Vi har nu flyttat och det känns verkligen toppen, trivs mycket bättre här och har det nära till vänner.. Sambon har haft semester och det har varit så skönt att få avlastning här hemma. Men..allt...

Humöret går verkligen upp och ner, det är verkligen skit jobbigt.. För några dagar sedan fyllde dottern år och den dagen vill man ju vara glad och lyckig över. Men istället fick jag sån ångest, vad kommer det ifrån?? Jag har inte en aning, mådde verk...